Okategoriserade

Ödmjukhet

-Jag tänker att om jag bara blundar inför mina brister och bara kör på så kommer jag att lyckas.

-Berätta…

-Jag pallar inte att alltid påminnas om mina brister.

-Du ”trycker undan” det faktum att du brister.

-Ja, typ. Så kan man väl säga.

-Vad kostar det dig?

-Ena jävla smällar när det brister.

-Vad gör det med dig?

-Jag blir ju sjukt besviken. På situationen. På människor omkring mig. På mig själv. På allt tamefan.

Låt oss prata om ödmjukhet.

Ödmjukhet är att förstå både dina svagheter och styrkor. Att förstå andra människors svagheter och styrkor. Ödmjukhet är att acceptera att vi både brister och besegrar. Ödmjukhet har ingenting med vad vi vill att göra. Våra brister försvinner inte för att vi vill att de skall göra det. Därför kan vi inte undvika dem. De hänger med. Vi måste ställa dem i ljuset. Låta dem finnas. Vi är inget utan dem. För brister är mänskligt.

Det är när vi kan fördra dem som vi kan tillåta oss att växa som människor. Den vägen är bättre än att trycka undan dem. På avstånd lever dem och frodas. Nära blir de påtagliga och kanske ger de dig en chans att fila lite på deras kanter? Så skall vi alltid ställa ambitionen. Vi behöver inte släppa allt löst. Vi skall alla försöka utvecklas. Vi kan utvecklas. Vi måste våga. Pröva.

I verkligheten, med blicken på skönt och oskönt, blir besvikelsen mindre när vi misslyckas. Misslyckas göra vi. Med ambitionerna rätt ställda, det vill säga i medvetenheten om våra brister och förtjänster, faller vi inte lika hårt.

Verkligheten är bäst. Vinner jämt.

Förnekelse och fördömande är lika med förlust.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.