Okategoriserade

Vem lider mest?

-Ibland kan jag känna att den som har råd att bygga ny altan,  lägga nytt tak eller renovera lägenheten inte har rätt att klaga på pandemin. Att den som har någon att dela den här skiten med eller har mer än en årslön på banken bara ska vara tyst.

Så säger hen, en kollega som ringt och vill samtala lite kring förhållningssätt, till mig.

-Aha, vad intressant, svarar jag, du tänker att de inte lider?

Det var inte svaret min kollega ville ha. Det var inte vad hen ville höra.

-Ursäkta om jag låter som en femåring, men ja, jag tycker att man kan jämföra. Jag har inte råd att renovera.

-Inte jag heller, svarade jag.

-Jag har ingen att prata med när jag går och lägger mig.

-Joho, du har ju en katt. Det har inte jag. Tar du för givet att du är lyckligare än mig för det? Eller tänker du att lidande kan finnas oavsett ?

-..Fattar. Usch vad du är jobbig. Haha.

Nu spelar det där inte så stor roll för vi skall inte vara i det där jämförandet. Vi skall inte låta oss upptas helt och fullt av jobbiga tankar och känslor eftersom det inte är de som tar oss framåt, utan vad vi väljer att göra, hur vi väljer att agera.

Själv snubblar jag titt som tätt höll jag på att säga, men inte sällan i tanken och lyssnar till det som haltar i huvudet. I lite för hög grad trots att jag vet att det inte tar mig framåt mot det som gör livet rikare, helare och mer meningsfullt. Trots att jag är terapeut. En sak väldigt många är pigga på att konstatera så snart jag har ett problem som för dem inte är lika komplicerat som för mig. Men. Jag är ju människa också.

Det är en sådan märklig tanke det där. Att jag tex. skulle kunna se igenom en manipulatör på 5 sek när ingen annan gör det. Jag har känslor som alla andra och de fungerar ju tyvärr hela tiden och när någon bekräftar mig som jag tycker om och när löften ges och när allt känns mjuk i livet och jag får den där kraften jag behöver och då leendet är ständigt, då är det knapert både mot livet och själva kärleken att tänka att – Den där människan han ljuger säkert.

Nu har jag dock varit med om det en gång för mycket så jag har lärt mig. En del tecken. Ett är att de som ljuger oftast är mest intresserade av sig själva. De ställer inga frågor. Men. Det gör ju inte påfågeln heller. Han spänner ut sina vackra fjädrar för att blända och förföra. För att få bekräftelse. Det är knivigt det där. Inte helt enkelt. Och mycket svårt när man inte rusar in i dömande så fort man möter någon. Och det avhåller jag mig ifrån. Jag avstår gärna överhuvudtaget från att döma. Jag är ingen domstol. Ingen nämndeman eller domare.

Så. Jag dömer varken den som bygger ny altan, lägger nytt tak eller renoverar sin lägenhet. Inte heller den som varit duktig och har sparade medel. Absolut inte den som haft tur i kärlekens lotteri.

Men. Är inte heller bitter över att jag inte har råd att köpa en matta till köket och bara träffar manipulatörer som lurar mig till månen. Jag lär mig väl. Möjligen. Att tex. slåss för att dela allt vid skilsmässor och att dra öronen åt mig när det pustas allt för mycket på egna fjädrar i stället för att betrakta mina och fråga vart jag fick just den där fjädern bruten. Eller nåt.

Att mäta lidande går inte. Bakom varje nybyggd altan finns människor som skall sitta på den, bakom varje nylagt tak finns människor som skall leva under det. Det enda som är sant och inte kan ifrågasättas här är att den som spar han har. Men inte alldeles tvunget ett lyckligare liv än dig. För. Allt är inte guld som glimmar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.