Personlig Utveckling

Ägna dig åt dig och ingen annan.

Det finns två sätt att se på relationer som tagit slut. Antingen är allt din partners fel och så kan du prata om det i alla eviga tider.

Eller så funderar du på varför du tillät dig att stanna i relationen så länge som du trots allt gjorde. Vad som fick dig att rättfärdiga en ganska tom relation. En ganska kall. Eller en ganska nedbrytande.

Det handlar inte om den du lämnat, eller kommit överens med om att gå skilda vägar. Det handlar om dig.

Precis som det alltid handlar om dig i alla avseenden i livet. Du kan inte ändra på andra människor. Du kan inte ändra historien.

Det du kan försöka ändra är dig och framtiden.

Det första vi alla behöver göra är att befria oss från skam och i stället förlåta oss själva för att vi gjort oss själva illa.

För att vi inte var försiktigare, snabbare eller klokare där och då.

Förlåta oss för att vi inte klarade av att skydda oss.

Förlåta oss för att vi är människor och inte några experter på relationer, även om vi kanske till och med arbetar med just detta.

Att förstå sina värden, vad som är viktigt för en, vad som gör livet mer helt, rikt och mer meningsfullt är en bra vägledning in i en relation.

Jag själv har aldrig varit så säker på vad jag behöver och inte behöver som i dag. Jag lyckade spricka detta när jag var ung och gifte mig första gången, men då för oerfaren för att förstå värdet av det.

Så kan det vara. Det är både sorgligt och väldigt fint. Mest är det fint. Jag fick mina barn och en oerhört bra referens som jag i dag förstår att använda mig av. Ingen av mina relationer efter den har haft de kvalitéerna. Ett inre arbete tar bort föreställningar, sammanblandningar av verklighet och drömmar, trauman och livslögner. 

Det är underbart att ha en ren och klar karta inom sig. Inte sagt att man inte kan trampa fel, man har i alla fall de bästa förutsättningarna.

En sak skall vi aldrig glömma. Vi är människor. Människor gör fel. Det gör inte att vi är dumma. Ingen har rätt att döma. Allra minst skall vi döma oss själva. Extra viktigt eftersom omgivning trots allt inte alltid är öppen och förstående. 

Jag har kritiserats, kärleksfullt men ändå, då jag trampat fel.

-Åsa, du som är så klok och till och med jobbar som terapeut, hur kan du fastna i en så dålig relation?

Manipulationer kan ingen skydda sig från. Går någon in i din hjärna så spelar det ingen roll om du är kärnfysiker eller den smartaste människan i universum. 

Jag har fått förlåta mig själv och där om någonstans har jag haft hjälp av min människosyn och min ickedömande profession. Jag har haft tämligen lätt för att förlåta mig själv. Jag placerar skammen där den här hemma. Hos den som gjort illa, svikit och bedragit. Det spelar mig ingen roll om hen inte förstår det, det är ju oftast de som sviker och bedrar, de som inte förstår hur illa de gör. 

Det är en brist och den lever inte jag med. Åt det kan jag i stället glädjas.

Jag träffar så mycket bra människor hela tiden, som halkat lite snett och dömer sig själva obegripligt hårt. Skäms över att…vara människor. Vi trampar ju alla fel ibland. Alla. Om någon opponerar sig så kan jag föreställa mig vilket liv du lever. Du chansar aldrig. Du har något som du kallar för kontroll. Jag vet att du går miste om massor för att få vara trygg. Jag vet också att du kan vara trygg utan den där kontrollen. Uppleva mer och ändå vara trygg. Men. Det är upp till dig. Upp till var och en. Blir bedrövad dock över all skam. Överallt. Skam efter att man halkat snett. Skam över bara tanken på att göra det.

Skam gör inte våra liv mer hela, rikare eller mer meningsfulla. Förlåtelse gör.

Så lägg skammen åt sidan och börja jobba med dig själv i stället. I ljus. Det är ljust att forska i sig själv. Att söka efter sitt varför. Att se mönster och förstå varför man valt som man gjort. Varför man tillåtit någon att ta livsglädje ifrån en. Vart börjar det? Vart kommer allt ifrån? Hur kan jag undvika det? Kan jag undvika det?

Det mesta börjar oftast när vi är små. I våra präglingar. Vi kan se vad saker påminner om när vi belyser dem. När vi vågar titta på våra beteenden. Vi kan förlåta oss för att vi var barn och därmed offer. Vi kan ibland förlåta de som inte lyckades ge oss det vi behövde. Det finns som sagt varken lämplighetsintyg eller körkort för att göra och få barn. Fostra dem.

Alla vi som fått barn känner igen tankar om vad vi vill med våra barn. Hur vi vill prägla dem.

-Jag vill att hen skall bli stark, självständig och modig. En bra person som bryr sig om andra.

Jag undrar alltid om den som uttrycker dessa tankar vet vad den skall göra för att få barnen starka, självständiga och modiga? Empatiska.

Om de vet att barn som växer upp i dysfunktionella familjer ofta blir allt det där? För att de tvingas tänka själva, lösa problem och stå ut. Lär sig att människor är människor.

Men en dysfunktionell uppväxt  tänker så klart ingen förälder att de vill ge sina barn. Tvärtom, allt vill vi göra för våra barn, åt våra barn.

Ändå leder det inte alltid rätt. Så komplicerat är livet. Och tacksamt. Jag menar, vi som inte växt upp  idyllen har många gånger fått oerhörda gåvor just pga det. I alla fall vi som vågat vända på myntet.

Men naturligtvis också ärr och sprickor. Och de bör vi jobba med. För att bli mer hela och få rikare och mer meningsfulla liv.

Det sker inte igenom att vi ägnar tankarna åt de vi upplever har skadat oss. Det sker genom att vi ägnar tankarna åt oss själva. Vad vi varit med om, hur det präglat och hur vi kan tänka kring de sakerna i framtiden.

Hur såg relationerna ut i din familj när du var liten? Lärde du dig att du är betydelsefull? Lärde du dig att hantera konflikter? Lärde du dig att du är älskad? Lärde du dig vem du är och att du duger som du är, att just du är fin med allt som är du?

Saken är den att livet kan bestå av ångest ändå. Vår psykiska hälsa är inte bara bekräftelsen som barn. Vi har våran grund. Vi har vårat sätt att tänka. Vi är människor och det är det vackraste som finns men också det mest komplicerade som finns. Att finnas till. Att vara tillsammans med andra människor som också bär den här insikten om livets svårigheter inom sig.

Vi kan fäkta och anamma men det gör oss sjuka och trötta. Vi kan se på oss själva och lägga vårt pussel. Vi kan förlåta oss och försöka förstå oss. Vi kan bli vår egen bästa vän och värna om oss.

Om vi ägnar vår uppmärksamhet åt rätt håll. Inåt.

Unna dig det.

En reaktion på ”Ägna dig åt dig och ingen annan.

  1. Åsa…du är en mästare på att trolla med ord och att göra det svåra och tunga mindre svårt och tungt. Att vara den där duktiga tjejen som presterar och finns för allt och alla, men som tar allra minst hand om sig själv, hon är jag. Som längtar så efter kärkek att jag ser minsta tecken som ett bevis för kärlek och kan leva på dessa små smulor alldeles för länge. I år. För att jag tycker synd om en sådan avstängd person och nog kan få honom att öppna sig och läka sina sår med mig. Att jag ska förmå honom att känna samhörighet och styrka i att vara två som delar tilliten och kärleken. Men det var ju bara min önskan hela tiden…till slut höll jag på att gå sönder och stängde dörren efter mig. Denna gång för alltid. Men tänk att det ska behöva ta halva livet innan man på riktigt kan landa i självinsikten jag haft i väldigt många år, men valt att blunda för. Ville ju så gärna tro på det han ofta sa men aldrig till fullo kände; lita på mig. Det gör ont, men ännu ondare att stanna i en tvåsamhet där du känner dig mer ensam än någonsin. Jag börjar känna luften igen och det blir lite lättare att andas varje dag. Nu ska jag bara ta hand om mig själv och känna tacksamheten att jag äntligen fått styrkan att lämna en dysfunktionell relation.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.