Okategoriserade

Anpassning eller konflikt?

Att leva sitt liv som man vill, utefter vem man är och vilka behov man har, kostar. Att leva sitt liv som man är och kostanden när vi hävdar vad vi behöver i form av kritik, hur ska man förhålla sig? För det kostar att stå upp för sig själv.

Hur skall vi hantera det?

När vi blir kritiserade och känner smärta är det oundvikligt att tänka att om vi bara låtit bli att säga vad vi behöver så hade jag inte blivit så här hårt kritiserad, exkluderad eller straffad.

Det är svårt att säga ifrån. Men i slutänden står vi inför det valet. Att vara oss själva eller anpassa oss efter en rad andra människor och anpassa oss efter deras behov.

I slutänden måste vi acceptera att det gör ont. Att människor kommer att känna sig kränkta. När vi hävdar vad vi behöver. Vad vi inte behöver. Vad vi vill och inte vill. Hur vi vill ha det.

Människor kommer att känna sig kränkta och vilja kränka dig. Men. Det är deras känsla. Och ansvar att hantera den.

Det är viktigt att vara sig själv. Allt annat skapar en inre stress och en yttre press. Vill du leva så? Eller vill du leva som du vill leva? Hur skapar vi den balansen?

Kommer du ifrån en dysfunktionell miljö har du inte fått träna på dina grundkänslor. Det gör att du i många situationer i livet faktiskt inte vet riktigt, hur du skall reagera. Du vet inte i vilken form eller hur starkt. Du känner dig handikappad och anpassar dig. Litar på att din omgivning känner rätt, även om den där känslan i magen säger något annat. Du är vilse och beroende av andra. Andras rätta val, andras val åt dig. Ditt liv.

Kommer du ifrån en dysfunktionell miljö har du inte fått träna på att svara på frågan hur du mår och vad du behöver. Har du inte erfarenheten att du får det du behöver. Du kan allt om motsatsen. Om ensamhet, tomhet och övergivenhet. När du i vuxen ålder skall möta andra vuxna i nära relationer har du dålig koll på tillit, mer koll på skuld och skam. Du skäms över att du inte förstår hur du skall reagera, hur du skall förhålla dig och du anpassar dig. Nu när du är så nära att eliminera ensamheten, tomheten och övergivenheten. Men. Det är ju inte dina val som görs. Det är inte dina behov som tillfredställs. Det är någon annans. Någon annan du anpassat dig till. Plötsligt får du en känsla av att du måste agera. Du måste få vara du. Bli sedd och hörd som dig själv. Inte som den som anpassat sig för att inte krångla. Vara jobbig. Kommer du ifrån en dysfunktionell miljö har du inte fått träna på gränser. Du har tagit sats länge. Det har brustit för dig. Du tar i. Alldeles för hårt. Det blir konflikt. Eller så tar du inte alls i och blir inte hörd. Känslan av ensamhet, tomhet och övergivenhet blir starkare.

Du har sannerligen ett arbete framför dig. Att identifiera grundkänslorna. Dina värden. Dina gränder. Din kommunikation.

Det känns kanske oöverstigligt. Men. Då har du bara tankevurpat. För du behöver inte tänka i termer av att bli klar. Klara blir vi när vi inte längre är vid liv. Tills dess skall vi njuta av att ha tagit oss mod och kraft till utveckling.

För det är mer utvecklande, intressant och givande att vara i process än att inte vara det. Vi behöver lära och utveckla hela livet. Det är att vara människa. Att sträva framåt. Att förstå vilka vi är. Att leva i en tillvaro där vi förmår vara våra autentiska jag, i en tillvaro där vi lever som vi önskar.

Att aldrig någonsin bli klar.

Men också.

Att stå upp för oss själva och våra behov. Att vara de vi vill vara och leva som vi önskar. Att alltid slipa på den förmågan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.