Personlig Utveckling

Att välja trygghet

Jag vet. Ni är många som tänker att man inte väljer. Många som säger att det är svårt. Omöjligt. Några av er har valt och lyckats välja. Ni tror att valet finns. Det är så olika. Skall vi låta bli att prata om val för att somliga inte har möjlighet att välja? Det är en tanke. En annan tanke är att det som är bra för någon, något som fungerar, det är helt enkelt bra.

Jag kan tycka att det skiftar. Ibland är val möjliga. Ibland inte. Älskar du någon som sviker är det svårt att välja att se det på något anat sätt. Åtminstone till en början. Sviker du dig själv är det svårt att välja att se det på något annat sätt. Åtminstone till en början. För vad händer med tiden? Allt kan hända. Med tiden som går. Insikter kan växa och komma till liv. Vi kan ångra och ändra beslut. Vi kan acceptera och se nya möjligheter. Tid är magi i många avseenden.

Att välja trygghet? Vi kanske inte kan välja trygghet som en fungerande trygghet, en total, där inga tvivel finns. Men vi kan styra vår tanke. På samma sätt som vi manar otryggheten och allt som följer i den i form av tvivel, kan vi besluta oss för att utmana den tanken med något annat. På samma sätt som vi sjunker in i destruktiva tankar kan vi träna oss att undvika dem, gira åt vänster och komma undan.

Ett stoppord är allt som behövs för att börja träna. Ja, börja träna. Det är inte enkelt, räkna med att misslyckas, men var alltid stolt över ambitionen. Din vilja att undvika att hamna i gamla tankespår.

Du har en relation. Det är någonting som gör dig osäker. Så osäker att du osäkrar relationen och riskerar att låta den explodera. Gå sönder. Du riskerar att trötta ut din partner med dina tvivel. Låt oss säga att din partner inte tvivlar. Att ditt tvivel handlar om bakgrund. Om barndom. Om något som inte har med er och göra på annat sätt än att just denna rädsla är din ryggsäck och därför ingår i relationen, eftersom det är du som bär den.

Hur skall du kunna lyfta ner ryggsäcken från ryggen? Hur skall du kunna släppa den. Hur skall du bära dig åt när du som i ett trollslag känner den enorma tyngden av den? När du känner att innehållet kväver dig och tvingar sig fram? Rädslan, tvivlet.

Genom ett stoppord. Ett ord du byter tanken emot. Ett ord som står för någonting verkligt. Ingen känsla, inget hot. Utan något som berättar för dig att din partner hade lämnat dig för länge sedan om du var så usel. Något som berättar om vad ni har. Hur det ser ut.

Ett ord, en metafor för det som är vackert med er två. Hållbarheten. Idogheten. Kampen. Allt ni två gjort för att få stanna hos varandra. Allt som finns som binder er samman.

Ett ord som fångar detta.

Det är att träna på. Att i stället för att fortsätta tvivlets bana, då den ringlar sig framför dig och du vet att du kommer att gå vilse i den, ställa stoppordet framför dig. Låta det ljuda inom dig och lystra till det. Om och om igen.

När tvivlet faller i dunkel tänker du att du i stället för att låta allt inom dig fara ut skall ta ansvar. Över stunden. Över livet.

Det går. För många fungerar detta. Detta att välja bort känslan. Utbrottet. Välja att tänka på det som är verkligt.

Känslor är som vågor. De kommer och går. Vi tjänar inget på att kapsla in dem. Men vi tjänar absolut på att ta ansvar över hur och när vi konfronterar dem. Inget är enkelt och allt kräver träning.

Att misslyckas hör till vägen. Att lyckas är att bära den själv och ställa den bredvid dig för att den inte skall skymma din verklighet. DEn verklighet som är långt ifrån innehållet i ryggsäcken. Den verklighet som också är din.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.