Krönikor

Att vilja möta men inte våga

Ibland kan jag fastna i och fascineras av tanken på hur vi människor egentligen klarar av att möta varandra. Det gör vi uppenbart inte alltid med glimrande övertygelse, trots allas vår vidunderliga längtan efter ett samspel i dur, fyllt av välklingande toner som vackert harmonierar med varandra. Trots drömmen om oss själva hand i hand med den stora kärleken, barfota i sanden framför en solnedgång under en tillsynes brinnande himmel. Eller? Kanske är det bara jag.

Hur som helst är det fascinerande med vår vinklade självuppfattning. Det vi kallar egocentrisk bias. Hur vår vidunderliga längtan efter att få möta en annan människa, vila försvinnande i omsorg och tanke, vindlar kring vårt lika djupa behov av att ha huvudrollen i vår egen film där precis allt annat bara är kuliss.

Behovet att se på omvärlden genom den egna linsen, utifrån hur saker påverkar oss är mänsklig. Vi behöver göra våra upplevelser till våra, det hjälper oss att bevara en sammanhängande berättelse om oss själva. Det behöver vi och det sker genom alla våra minnen. Våra minnen är allt vi har. Det faktum att vår vinklade självuppfattning bara är en anpassad illusion får oss dock att misstolka andra och underminera empati och tolerans. Den binder oss vid ett enormt och meningslöst energislöseri där vi hela tiden tvingas försöka återhämta oss från förnärmelser som inte ens varit menade till oss från första början. ”Det här händer bara mig. Hur kan livet vara så orättvist?” Vår självfokusering gör drar naturligtvis absoluta slutsatser om vår utsatthet, med blicken riktad emot våra egon förmår vi inte vidga våra perspektiv, vilket vi behöver eftersom det tex. finns barn som har det sämre än oss, helt utan möjlighet att påverka eller förändra sina liv. Det finns så många människor omkring oss som lider i tystnad. Livet suger nämligen. Inte sällan utan snarare ganska ofta. För oss alla. Framför allt är det osentimentalt. Vi ska alla dö. Och. Vi klarar oss inte ensamma. Det sköra inom oss som finns att älska måste därför ges plats utanför oss. Utan en tanke på att det när som helst kan skjutas ned, inte duga. Vilket blir den naturliga följden och ett resultat av ett ständigt antagande av att alla andra iakttar dig. Det är bara när vi släpper garden, låter tanken om hur omvärlden ser på oss vila, som vi öppnar för mer genuina möten med andra. Bara då.

När vi inte längre bryr oss så förtvivlat mycket om hur vi uppfattas, bara då vi ger vår omgivning en chans att uppfatta oss. Bara då kan en känslomässig ömsesidighet uppstå. En djupare relation baserad på tillit. Du tänker kanske att det är ett slags moment 22. Att brist på bekräftelse skapar behovet och att vi i det står i vägen för oss själva. Så är det. Och det är sannerligen fascinerande, med tanke på hur mycket vi längtar att bli sedda för dem vi är, bli älskade som de sköraste av väsen. Hur lite vi släpper garden, vår självspegling och vårt ömma ego trots att vi vet att det är det enda som får oss att på riktigt möta en annan människa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.