Okategoriserade

Det finns så mycket inom oss människor som faller i sömn om ingen någonsin talar till det.

Det är så här jag är! Hur många gånger har man inte hört detta? Hur många gånger har inte de orden förbryllat? För vad svarar man? Vad säger man till sitt försvar av den förändring man anser vara nödvändig för att en relation skall bli bättre? Till sitt försvar för ens ömma tanke om att en bra
relation aldrig någonsin blir färdig? Är alldeles levande och fullt möjlig att att utveckla eftersom den består av människor.

När det tagit stopp har jag ibland löst problemet, med en partners totala tondövhet, oförmåga och ovilja, genom att tänka att min önskan nog varit orimlig. Ja ni hör. Så osedvanligt korkat. Jag har lite stolpigt landat i en mycket stark generalisering som går ut på att människor inte är så särskilt
förändringsbenägna. Men det är stor skillnad på vill inte förändras och kan inte.

Det är sant att vi människor söker trygghet. Att vi gillar vanor och rutiner. Att vi förmår identifiera ganska mycket av det som rubbar vår tillvaro som fara. Men herregud. Att ändra på en dålig vana, något som sårar eller
skrämmer, inte upplevs som snällt eller omtänksamt. Det skall inte kunna förklaras med orden ”det är så här jag är”.

Uppenbart är att vi inte sällan vinkar bort våra behov och i stället ursäktar dåliga beteenden med att det måste vara ok att vara som man är i en relation. För. Om inte där så var? Utanför husets väggar är det hårt. Svårt. Det ställs enorma krav på oss i flocken. Innanför husets väggar måste det få vara varmt och tillåtande.

Det är svårt att få ihop två liv. Två människors känslor och tankar. Två människors drömmar och pretentioner. Det kräver enormt mycket av två människor för att skapa en miljö där ingen tvingas anpassa sig för att relationen överhuvudtaget skall hålla. Det krävs enormt mycket av förståelse och empati för att då och då backa. För att stå ut med tanken på att den andra människans behov och vilja är lika viktig som ens egen.

Det är en smärre konst och stor utmaning för två människor som vill
leva två människors liv i ett. Sida vid sida betyder inte samklang. Det kan lika gärna stå för avstånd. Två människors liv i ett kräver mycket mer.
Mycket mer eftersom somliga människor har lättare än andra att gå in i anpassning än andra. Att gilla läget och förlora sig i förståelse. Att försumma sina egna behov men framför allt tillåta den andra
människan att göra det. Vana att inte få sina behov tillgodosedda blir de smågodis för en människa med starka visioner. De slukas utan knappt en blick ibland.

För somliga har anpassat sig så mycket under en livstid att de inte riktigt vet vart behoven finns eller alls hur de ser ut. Det finns så mycket inom oss människor som faller i sömn om ingen någonsin talar till det. Som utvecklar skam av finnas till utan att någonsin bekräftas.

”Det är så här jag är” är därför något av det minst insiktsfulla man kan häva ur sig om det stannar där och inte utmynnar i ett ”men jag förstår att det inte fungerar. Så ge mig en chans att utveckla mig. Jag vill vara i vårt vi.”
För. Att leva i anpassning, i ett eko av en annan människa, är inget riktigt liv. Och aldrig blir det så tydligt som när din främsta uppgift i livet inte längre består av att försöka hålla ihop ett vi som består av ett jag som inte är du.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.