Okategoriserade

Hjälp mig…

Oavsett vem vi ber om hjälp, en vän, en syster, oss själva, en gud.. oavsett vem så kan det vara en bra ceremoni ibland.

Jag gör så. Jag tar ett djupt andetag, eller tre, för att komma in i ett kroppsligt lugn. Ett lugnare kroppsligt tillstånd.

Så ber jag.. mig själv. Om hjälp.

-Hjälp mig att förlåta en sjuk människas sjuka beteende.

-Hjälp mig att förlåta en bristande människas bristande beteende.

-Hjälp mig att förlåta mig själv för att jag inte alltid lyckas tänka försonande om de som gjort mig illa.

-Hjälp mig att förlåta mig själv för alla val jag gjort som gjort mig illa.

För så vill jag.

Jag vill inte bära en offerkofta. Jag har många skäl till det.

Offerkoftor är tunga. De sticks. De gör att andra människor inte kommer mig nära.

Jag blir tung i kropp och själ, jag mister mitt tålamod med människor och deras liv och det gör att jag tar avstånd vilket i sin tur gör att jag känner mig avskärmad. Ensam. Och då.. ja ni vet. Då tycker jag ännu mer synd om mig själv. Ett smärtsamt och onödigt moment 22.

Jag tror och tänker att du känner igen dig nu.

Vi har så lätt att känna oss drabbade. Vi är ju drabbade. Livet är en sträcka problem som vi skall lösa. Ibland ensamma. Livet är hårt.

Som regn.

Hur förhåller vi oss till regn?

Vi går inte ut och skriker åt det. Vi går inte ut och gråter över att vi blir blöta. Vi står inte där genomvåta och säger till världen – Se på mig! Jag är blöööt!!! Så j-la orättvist!!!

Eller?

Det är så offerkoftan fungerar. Den gör oss inte mysiga torra och varma.

Vad gör oss mysiga torra och varma?

Att vara den som ser ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Att vara den som anpassar kläderna till regnet. Kanske tar vi med oss ett paraply ut. Sen lever vi vår dag oavsett. Väderleken växlar ju.

Livet växlar.

Vi behöver inte bli genomblöta vid varje regn. Vi kan ge oss tusan på att förbli torra. Eller så torra som möjligt i alla fall. Försöka klä oss rätt. Hitta ett paraply. Eller dra en plastpåse över skallen på väg till bussen.

För. Alla sätt är bra.

Jag har ibland känt mig rätt illa åtkommen. De senaste fyra åren har stora prövningar drabbat mig. Ibland för att jag alldeles själv presenterat mig för dem, ibland har de bara kommit och bitit mig i svansen. Det är ju så. Ibland trampar vi i klaveret med ödesdigra konsekvenser, ibland händer saker utan att vi förstår varför. I alla fall till en början. Förklaringar finns ju oftast. Om vi söker dem i stället för att till exempel leta fram offerkoftan och sitta och sura. Sjunka.

Jag har många gånger tänkt att livet är orättvist. Att jag inte är värd att bli behandlad.. inte är värd att drabbas av.. osv. Men. Jag är bekant med den formuleringen för i nästan alla klientsamtal kommer den upp. Känslan av att livet är orättvist. Och då bejakar jag det.

-Absolut!

För livet är orättvist. Vi väljer inte var vi föds eller av vem. Vi måste oavsett titta på våra förutsättningar och en del har trösklar att kliva över, andra berg att bestiga. Oftast har vi alla både ock. Där har vi ett val.

Bergets topp är vidunderligt. Att ta sig dit kräver massor. Där på toppen kan man känna sig oövervinnlig. Det är inte jättecharmigt. En av livets viktigaste utmaningar. Att ödmjuka sig. Där och då. Eftersom livet är orättvist.

Varje gång jag haft en tröskel att bestiga, ett motstånd som knappt kändes, har jag varit noga med att känna tacksamhet. För det är inte givet. Att något skall vara enkelt.

Ett berg att bestiga kan vara och är ofta bilden för att släppa taget om människor som svikit. De kanske har lämnat dig men du inte dem. För att du fastnat i – Hur kunde hen??? Men. Det får du aldrig svar på. Du är inte hen. Du blir aldrig hen. Hen kanske inte vet själv.

I de lägena har jag i stället fokuserat på – Hur kunde jag? Där finns svar att finna. Varma förklaringar som är rimliga att bära med sig. Som kan vara lärorika. Där finns förlåtelse att vinna.

Jag vet inte hur många gånger jag förlåtit mig själv för val jag gjort som gått åt pipan. Som kostat oerhört mycket. Jag har fått betala ett högt pris för somliga av dem.

Det har med all säkerhet du också. Det krävs bara att man lever. Tänker jag. Livet fungerar ju så. Det kostar på. För oss alla. Och visst är det en tröst. Vi är inte ensamma. Det är det enda vi kan vara säkra på när vi känner oss fullkomligt övergivna. Att vi inte är ensamma om den känslan.

Så. Det är viktigt att inte stillna i känslor som bitterhet, ilska eller ensamhet. Att inte stå still på samma plats eftersom vi sjunker under dessa känslor och till slut står i en avgrund.

Vi behöver komma vidare. Framåt. Mot en ny dag. Med en annan väderlek. Eller samma. Med en ny chans att skydda oss från att bli blöta. Vi måste se det så.

Ibland blir den där lilla bönen det som hjälper.

-Hjälp mig att förlåta en bristande människas bristande gärning.

-Hjälp mig att förlåta mig själv.

Det skingrar molnen. Hjälper solen att skymta fram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.