Personlig Utveckling

Känner du oro?

Många känner oro nu. Många är drabbade, antingen mentalt eller ekonomiskt, eller både och, av de restriktioner som gått ut.

Vi iakttar varandra och härmar. Därav allt toalettpappersbunkrande. Någon började, någon tog efter och många efter det.

Vi är flockdjur.

Står vi vid ett övergångsställe och väntar på grönt ljus och någon kommer som lugnt spatserar mot rött, så följer vi andra med.

Det är en av parametrarna som de som ger oss råd ser till. Vad är bäst? Att stänga gränserna dag ett och därmed skapa eventuell hysteri med allt vad det innebär, omedelbart bunkrande, omedelbar oro för viruset och köer till sjukvården för provtagning, allmän stark oro, eller försöka agera så att vi alla tar så lite ekonomisk och mental skada som möjligt?

Och det finns ju olika vägar. Därför tvista de lärda. Allt får ju konsekvenser.

Detta skall vi, var och en, hantera.

Jag förlitar mig personligen på de som redan innan viruset började spridas ägnade sig åt smittor och hur de fungerar .

Jag tänker att de vet bäst.

Det är ett sätt att minimera intryck, tankar och rädsla. 

Jag går in på webben två gånger om dagen, morgon och kväll, för att läsa vad auktoriteter säger, vad som rekommenderas.

Det är helt naturligt att vi blir oroliga, därför är det viktigt att vi är rädda om oss i detta.

Ett generellt råd är att inte mata monstret.

Det finns bra allmänna rekommendationer och en är att minimera sitt intag av information till att endast lyssna till auktoriteter. 

Att följa de råd som går ut till allmänheten genom dessa auktoriteter.

Vi skall nämligen undvika att lyssna på hjärnan. Hjärnan är ingen tillförlitlig källa. Våra jobbiga tankar och känslor kan lätt förväxlas med verklighet. Det gör att oron växer. 

Hur får vi oron att minska? Det kanske vi inte får. Däremot kan vi hindra att den växer och kanske helt tar över genom att acceptera att den finns.

I acceptans trycker man inte undan jobbiga tankar och känslor. Man låter dem vara, på armlängds avstånd, bär dem inte, låter dem inte  uppfylla oss. Det är nämligen helt normalt att de existerar, jobbiga tankar och känslor försvinner inte bara för att du ber dem, för att du försöker mota dem med olika förträngningsstrategier och undvikande-beteenden. 

Att försöka acceptera att de finns, eftersom vi är människor och människor har jobbiga tankar och känslor, men att de inte speglar verkligheten ( eftersom det är känslor) är viktigt. 

Så. Prata med din familj och med dina vänner. Det är inte bra att bära på en massa oro. Sök professionell vägledning vid behov.

Många upplever det befriande att rikta strålkastaren på någon annan än sig själv. 

Ett annat sätt att försöka hantera sin oro är att försöka agera som om allt är som det skall. Då tänker jag inte att vi skall agera som om viruset inte finns, utan i övrigt anstränga oss för att skapa så hela, rika och meningsfulla liv som möjligt.

Anstränga oss för att försöka acceptera läget. 

Ingen vet någonting om hur våra liv ser ut om en månad och för de flesta av oss är det en oerhört skrämmande tanke. 

 Antingen försöker vi acceptera eller så förbannar vi våra öden och lägger oss ned och matar monstret.

Så.

Ta in information av auktoriteter, inga andra.

Glöm inte bort att känslor är känslor och inte verklighet. Det vill säga : Mata inte monstret.

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.