Personlig Utveckling

Att leva som man själv vill

– Tänk att man skall behöva bli påmind om döden för att förstå att uppskatta livet!, utbrast väninnan vid en lunch.
Jag tänker att det skulle vara svårt att ha något annat förhållningssätt. Vi kan ju inte gå omkring och tänka på döden hela tiden. Inte sagt att livet är att ta för givet, det är förgängligt och aldrig stilla och därför oförutsägbart. Men döden gör sig ständigt påmind ändå.
En undersökning jag läst, som handlar om vad människor funderar kring på dödsbädden, hävdar att många ångrar att de inte stod upp för sig själva, levde det liv de ville.
Det är alltså inte dessa smått bisarra bucketlist´s som gör sig påminda då livet håller på att ta slut. Inte det spektakulära, som svarar vår djupa längtans rop, utan det mer allmänmänskliga.
Ett arbete som man, märk väl, inte tillbringar all tid på. En familj vars relationer man värnar, vänner man kan lita på.
En stund på jorden där man unnat sig att vara en smula lycklig.
Det låter enkelt men att unna sig lycka är svårt. Lyckan är knepig, man måste liksom hitta den rätta. Det går liksom inte att svänga sig med vilken som helst. Det finns många lyckor där ute, vi måste fråga oss vilken som passar oss. Vilken vi klär i. Den stora överdådiga? Den lågmälda? Den lite kantiga eller den mjuka?
Om du tänker efter så har du människor omkring dig som klätt sig i fel lycka. Som kanske bor i stan men längtar skogen. Som har pengar men känner skavet ändå. Som gjort karriär men saknar allt. Som satsat på familj men känner brännande djup skam över att längta annat. Också.
Människor vars lycka inte passar dem. Förvirringen blir total. Den är ju så snygg och imponerande. Verkligen något att visa upp. – Men varför klär den mig inte? Den gör mig varken varmare eller tryggare?
Skammen är tydlig då vår djupa längtans rop lockar den lycka som talar med små bokstäver och nästan inte syns för någon annan. Då den alldeles självklart placerar sig alldeles intill hjärteroten, där i det varma som är vi, där drömmar inte vräker sig.
Vi bär därför de andra drömmarna, de som i hemlighet skaver av tomhet men som på ytan larmar och gör sig till. De som vi tänker imponerar på andra.
Sedan ligger vi där på dödsbädden och ångrar att vi inte axlade lyckan precis som vi längtade den, att vi inte levde som vi själva ville.
Utan som vi antog att det förväntades av oss.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.