Personlig Utveckling

Ärren i själ och hjärta är våra medaljer

De där ärren i hjärta och själ, ärren efter sårad kärlek brustet hopp och söndrade drömmar, är våra medaljer.
De är medaljer som skimrar där vi tror att allt är ett oändligt mörker, där vi tänker att evig smärta bor. De är medaljer och vi skall bära dem med värdighet. Vi skall bära dem med värdighet för att de vittnar om att vi en gång vågat tro på kärleken och att den fått oss att hoppas och drömma. De vittnar om att vi tagit en risk och att vi skapat ett mod för att våga göra det.
De där ärren är medaljer vi stolt skall bära, våga känna och betrakta.
I dess skimmer finns nytt hopp, spår av förväntan. Nya vägar till kärleken precis som den en gång var och alldeles annorlunda. För så är den, kärleken. Vi vet allt om den, vi känner den. Samtidigt vet vi ingenting alls, är fullständigt främmande för den. Men vi skall inte frukta den. Vi skall inte låta våra rädslor styra, vi skall inte gömma oss bakom smärta vi vägrar släppa.
Vi skall framför allt inte förväxla den kärlek som dog med vårt liv. Vi dör inte av att kärleken avlägsnar sig. Vi tappar bara andan. Vi faller men kärleken faller inte. Den hukar sig inte ens. Kärleken viker sig inte, den sträcker sig tvärtom i hela sin gestalt genom evigheten. Den lever vidare. Inom oss, fast vi inte tror den, omkring oss fast vi inte känner den.
Ärren finns där för att påminna oss om just detta. Påminna oss om att vi ska tro och vi skall hoppas och vi ska stå där lika främmande och rädda igen, lika nyfikna skall vi åter lockas in i den och vi skall förundras. Vi ska utmanas och präglas. Kärleken gör så med oss. Den gör oss villiga att offra och anpassa oss. Den gör oss svaga och behövande. Den gör oss förstående och tålmodiga. Den skapar minnen av liv, av dårskap och lekfullhet.
Det är dess mening. Det är hela livets mening. Någon annan mening med livet tror jag inte finns.
I skimret av medaljerna skall vi finna nytt mod att älska igen. Ärren varnar inte för kärleken, de påminner oss om kärleken. Om hur vi är när vi älskar. De påminner oss om att vi är bättre så. I kärlek. Att vi är både öppnare och sannare betraktade av någon som ser oss. Som ser oss med våra brister och väljer att stanna kvar. Någon som ser våra medaljer och själv bär sina med stolthet. Någon som vet vad kärleken gör och som förstår vad vi skall låta kärleken göra.
Vi behöver alla bli sedda, det är bara så vi blir bättre. Vi behöver alla bli älskade, vi måste därför låta oss bli det. Vi måste låta oss älska. Älska i glansen av medaljerna, där ärren i hjärta och själ är våra skimrande bevis på att mörkret inte är evigt, inte heller smärtan.
Bär dina medaljer med stolthet, de är dina eviga påminnelser om ett mod du har och aldrig därför ska glömma.
De är eviga påminnelser om att kärleken är och de vittnar om att du kan älska igen.

En reaktion på ”Ärren i själ och hjärta är våra medaljer

  1. Tack Åsa,
    Vad vackert skrivet!
    Läste för många år sedan boken ”kvinnor som slår följe med vargarna” av Clarissa Pinkola Estés. Där lärde jag känna uttrycket ”de ärrades klan”, vilket jag tog till mitt hjärta –
    att kunna se något positivt med de ärr som uppstått inom mig genom åren gav mig stolthet.
    Att kunna se ärren som du beskriver Åsa som medaljer och en påminnelse om att vi haft och har mod att älska – ger mig hopp och förtröstan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.