Okategoriserade

Läsarfråga

“Du skriver mycket om acceptans och det knyter sig i magen på mig för jag vill inte behöva acceptera. Tänker att det måste vara många som tänker som jag.”

“Vem blir man om man accepterar allt?”

“Jag sätter stolthet före acceptans, är jag ett hopplöst fall?”

“Hur sitter lycka ihop med acceptans?”

Ni är många som kommenterar acceptans.

Jag arbetar en del utifrån ACT, beteckningen bygger på modellens kärnbudskap ” acceptera det som ligger utanför din personliga kontroll och som du har liten eller ingen möjlighet att påverka och “comitta” dig (hänge dig) eller åta dig att bete dig på ett sätt att det på längre sikt berikar ditt liv.

Syftet med ACT (Acceptance & commitment therapy) är att hjälpa människor att skapa ett helt, rikt och meningsfullt liv och att kunna acceptera det lidande som livet ofrånkomligen innebär.

I ACT lär vi oss psykologiska färdigheter som gör att vi kan handskas effektivt med jobbiga tankar och känslor, så att de får mindre inflytande över oss. Vi kallar det färdigheter i medveten närvaro i nuet.

Värden, det som är viktigt och värdefullt vad jag vill att mitt liv skall handla om.

Ändamålsenligt handlande, innebär att du agerar i enlighet med dina värden

Defusion, handlar om hur hur man frikopplar från språkliga/kognitiva fällor och agerar mer fritt och flexibelt.

Jag vill vara generös.

“Min kille går ut och festar. Jag är glad och peppande. Det är härligare att lämna någon som är glad åt att en härlig kväll med killkompisarna väntar. Jag vill själv ha glada tillrop när jag går iväg på tjejmiddag. Generositet av det här slaget är bara positivt. Han kommer hem halv tre och stupar i säng. Vår bebis vaknar halv fyra, somnar om efter lite amning men vaknar för dagen halv sex. Det är lördag och jag vill “göra något vettigt av dagen”. Gärna tillsammans med min kille. Som sover ruset av sig. Jag håller gid min men när klockan närmar sig tolv väcker jag honom. Vill gå ut och luncha. Han är trött och inte jätteglad åt att bli väckt, säger att han behöver sova en timme till eftersom han jobbat hela veckan. Där går min gräns. Jag jobbar med vår bebis dygnet runt. Jag blir sur. Det blir bråk och jag lämnar lägenheten i vredesmod. Det tvingar min kille att ta hand om vår bebis. Jag går ett varv runt kvarteret men klarar inte av att lämna ansvaret till min kille när han är så trött så jag går hem. Är sur. Hela dagen är förstörd. När kvällen kommer och vår bebis sover för natten blir vi nästan sams. På söndagen går min kille upp tidigt och låter mig slumra till nio. Jag skäms lite men säger inget. Ångrar lite att jag ställde till det. Vet inte riktigt vad som är rätt och fel.”

Jag tänker att ni inte pratade ihop er om hela händelseförloppet innan. Någon skall gå ut. Någon kommer att komma hem sent. Någon kommer att behöva sova ut. Var det överenskommelsen så har du brutit mot ditt värde. Att vara generös. Då har du inte gått i den riktningen utan agerat på dina känslor.

Det är lätt att vara generös när någon går ut genom dörren, inte lika enkelt när du måste upp i ottan och starta dagen med en bebis.

Överenskommelser är viktiga. Förhandla om hela händelseförloppet. Vad gäller dagen efter? Hur länge är det rimligt att partnern får sovmorgon? Hur ser morgondagen ut?

Att agera i sina värdens riktning är inte enkelt. Enkelt är att känna och att agera. Det landar ibland i konflikter och då kan vi välja åter att agera enligt känslorna. Och när det förvärrar en konflikt kan vi välja att agera efter känslorna och vara sura i dagar.

Har vi inte rätt till våra känslor?

Våra känslor är där oavsett om vi har rätt att ha dem eller inte. Det handlar om vad som skall styra våra liv. Våra värden eller våra känslor.

Är generositet ett värde för dig ägna dig åt ändamålsenligt handlande. Alltså i enlighet med det värdet.

Vad är det du känner när du sitter med din bebis och din partner sover? Att det är trist och tråkigt. Att det är orättvist. Att du är ensam. Att du inte betyder något? Att han kanske inte vill ha det som ni har det? Att du kommer att bli lämnad? Lägg märke till att tankar föder tankar och allt jobbigare tankar. Till slut kommer du ilsket att gå in och väcka din partner.

Vad du kan göra när tankarna börjar snurra och du inte får någon ro med din bebis utan fokuserar med på den sovande partnern?

Ställ dig följande frågor:

Är denna tanke till någon hjälp eller nytta?

Vad händer om jag följer dessa känslor, denna tanke?

Hjälper mig dessa tankar att handla effektivt?

En bra tanke som ofta innebär en ganska omedelbar defusion är ” Lägg märke till vad huvudet berättar för dig nu!”

Vad berättar huvudet, tankeapparaten? Någonting helt annat än vad du och partnern kommit överens om. Huvudet vill att du skall agera på ett helt annat sätt än vad du och partnern kommit överens om. Du vill vara generös. Du kom överens med partnern. Det är inte lika roligt i dag som det var i går när du såg hans glädje och ömhet mot dig när han var på väg.

Fråga dig ” Är den här tanken en konstruktiv tanke?” “Är den ett bra sätt att använda din tid och energi?”

Om du arbetar med dig själv på det här sättet är chansen större att du i enlighet med ditt värde och er överenskommelse klär på bebisen och går ut och går och låter din partner får vakna upp “pigg och glad” vilket skapar en trevligare fortsättning på lördagen, än att du stormar in och väcker honom för att du känner dig övergiven.

Summan av kardemumman är att du har handlat i enlighet med ditt värde, du vill vara generös, du har hållit er överenskommelse och du har fått en bra fortsättning på helgen.

Att följa tankarna och känslorna hade förmodligen skapat en ganska dålig fortsättning på lördagen och en söndag utan sin fulla potential.

Jaha, tänker du som inte är övertygad om att det här med värden och acceptans och defusion är något att hänga i granen, man ska alltså tillåta vad som helst och hålla tyst om vad man känner? Kanske tänker du att det där är inte lätt.

Ingenting här i världen är lätt. Jag tänker att om det är någonting vi skall lägga energi på vi människor så är det tanken om vilka vi vill vara och hur vi vill leva. Vi kommer inte lyckas till 100%. Jag lyckas ibland och misslyckas ibland och går emot mina värden ibland eftersom jag är människa och i somligt dessutom är ganska risig för att jag väljer det som gagnar mig. Herregud. Vi är alla människor. Men. Ibland är livet stort och vackert och varmt för att jag tar mig igenom avgrundsdjup genom att använda denna metod. Jag vet inte hur mitt liv sett ut i dag om jag inte hade haft ACT att luta mig emot. Om jag inte gjort jobbet. I det stora hela har det räddat mig. Gett mig ett liv där jag är närmare mina värden än någonsin. Det betyder inte att jag inte får jobba för att klara av somligt. Att jag inte måste arbeta med mig själv och att jag tvivlar och sörjer och att jag misströstar. Att jag är sjukt ledsen och känner mig jättedålig. Allt detta hör ju livet till. Jag vet däremot vad alla dessa tankar är värda och hur jag kan förhålla mig till dem på ett sätt som varken är undvikande eller kontroll. Jag skaffar mig inte fler problem vilket vi gör när vi kontrollerar eller undviker problem. Jag accepterar att saker känns och jag agerar trots att det känns. Nästan jämt. Hade jag inte accepterat, hade jag valt bitterhet mot vissa personer, hade jag valt att hata att jag förlorat allt jag äger, hade jag valt att tro på vad människor sagt till mig, fostrat mig till, hade jag aldrig levt som jag lever i dag. Hade jag aldrig förlåtit somliga. Hade jag inte kommit fram till att jag inte vill samla oförrätter. Hade jag aldrig tänkt att det är vad jag väljer som skapar mitt liv. Det är mitt ansvar att jobba med mina val. Mina tankar. Mina känslor. Mitt ansvar att bygga ett staket kring min trädgård och sätta dit en rejäl grind och låta människor fråga om lov innan de stövlar in och trampar ned. Ensamhet är bättre under äppelträdet bland alla vackra blommor i solen än sällskap av människor som inte uppskattar det som är jag.

Det är min trädgård och allt i den är viktigt för mig. Allt i den är ju jag. Jag är inte till att trampa på. Att stövla in i och över. Att fara runt kring utan att uppskatta. Det finns en grind. Jag vill möta ett leende. Jag vill känna rätt avsikt. Jag vill uppleva trygghet.

Jag vill göra val som bygger på mina värden. Bara så får jag ett liv som är så helt, rikt och meningsfullt som möjligt.

Acceptans handlar om att hantera de jobbiga tankarna och känslorna kring tex. ensamheten som ibland följer av att man bygger sitt staket och sin grind och inte bara låter människor stövla in i det som är ens trädgård.

Om vi lär oss att våra trädgårdar, våra jag, är något vi skall ha staket kring och sköta om och värna så står där en dag en människa och säger – Vilken vacker trädgård, får man stiga in? En människa som kommer att se dina blommor, din lilla berså och som kommer sitta bredvid dig under äppelträdet och njuta av att få upplevelsen av dig.

Vi värjer oss för kostnaden. Allt kostar ju. Att lämna en dålig relation kostar. Ensamhet. Ovisshet. Konflikt. Kan kosta mycket. Det är bekvämare att stanna. Stå ut. Gräva ned ens behov i trädgården. Låta växer och blommor vissna. De behöver inte blomma. Det är ju ändå ingen som uppskattar dem.

Så lever många av oss. I andras val. För att vi inte undersökt våra egna värden och kunnat ta ansvar över våra egna val i enlighet med dem.

Jag säger inte att människor skall separera. Jag säger att människor bör fundera över sina värden. Agera i enlighet med dem. För att få så rika hela och meningsfulla liv som möjligt.

Jag möter många som inte lever så. Framför allt meningsfullheten är bristvara. Trädgården lever inte. Staket saknas. Få behov är mättade. Men gud vad läskigt att bryta upp. Ja. Men låt oss börja med värdena. Hur vill du leva. Hur vill du vara? Skall trädgården blomma? Skall den ha staket? Skall du njuta av den tills den människa kommer som säger- Vilken underbar trädgård! Får jag komma in? En människa som inte skövlar. En människa som vattnar. Varje blomma.

Är det kanske möjligt att få ens partner att bli den människan? Är det möjligt för mig att förändra somligt, det jag förmår, för att få min partner att vilja bli den människan? Frågorna är många. Resan är spännande.

Det finns inga givna svar. Det viktigaste är du. Resan mot dina värden. Livet i riktning mot dem.

Acceptansen av lidandet är jätteviktigt i sammanhanget som heter livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.