Okategoriserade

Läsarfråga

Läsarfråga: Jag kan förstå mycket av det du skriver om och mycket av det känns verkligen rimligt, men det här med ett helare, rikare och mer meningsfullt liv.. det låter så stort och därför så svårt att uppnå. Hur får du dina klienter att känna att det är det?

Svar: Jag kommer att tänka på “Det är inte så lätt” när jag läser din fråga. Vårt försvar. För att slippa den smärta det ofta innebär att säga “Jag vet så väl vad jag håller på med nu. Smiter – för att rädda mig själv. Och det är mänskligt. Men, allvarligt talat. Gör jag det verkligen? Räddar mig själv? För vad är egentligen att rädda mig själv, på riktigt, i det här läget? Vad är det snällaste mot mig här och nu och inte minst i framtiden?” Ändå är det detta vi bör säga till oss själva när vi hör oss rabbla – Det är inte lätt.

Inget är lätt. Inte ens att sova är enkelt. Har du målet att livet skall vara lätt så kommer du att vara olycklig och det ofta. Livet är svårt. Komplicerat. Därför skall vi ta det på allvar. Ta oss själva på allvar. Vara våra egna bästa vänner. Visa omsorg. Vad är riktig omsorg? Den som får oss att komma framåt. Den som tar oss från att stanna i jobbiga känslor. De där du är i då du med all säkerhet säger – Det är inte lätt.

Att skapa ett helare, rikare och mer meningsfullt liv behöver inte vara stort i sig. Det handlar om att inte stanna i känslan. Det handlar om att agera trots känslan vi bär. Att kliva på i vår värderade riktning, det vill säga mot det som är viktigt för oss. Arbete, vänner, kärlek, mat, ordning & reda, att få skratta, att byta soppåse. Det kan vara vad som helst eftersom våra liv består av det. En väldig massa olika saker.

Att agera trots jobbiga känslor är att inte fastna i tanken om hur “jobbigt” det är att göra det man tänkt. Jag får ofta höra att jag “gör”. Det tar jag som ett betyg på att jag förstått det jag håller på med. Jag har alltid varit sådan. Jag hade redan som liten en väldigt stark instinkt att inte stanna i jobbiga tankar. Att ta mig vidare i tanken och därmed känslan och vidare i livet. För att jag inte ville vara i det jag var satt att vara. När jag mötte ACT insåg jag att det ar så jag agerat, det låg för mig, jag förstod och tyckte om metoden.

Jag tänker inte så mycket kring det jag behöver göra. När jag tappar min riktning, när livet slår ner mig och jag känner att det är orättvist vet jag hur jag behöver tänka. Jag vet vad som händer om jag tänker så. Offerkoftan åker av i en fart och plötsligt är jag på benen igen. Eller så krävs det en massa kamp. Men jag ändar där. På benen och i steget framåt.

För livet är orättvist. Livet suger ofta. Det är inget som ändras för att jag stillnar. Det enda som händer det är att mitt liv stillnar. Jag stannar i den känslan och så härlig är den inte. Den är ju inte härlig alls. Jag vet av erfarenhet att det inte krävs så mycket agerande för att det skall ge sig själv till slut. Ett agerande i en riktning ger ofta nästa i en annan riktning. Plötligt känns det orimligt att du ville dra täcket över huvudet.

Det är inga stora svåra saker. Det handlar inte om underverk. Det handlar om något som kan kännas som det. Att ta sig framåt i livet.

Men det är ju som vi vet, stor skillnad på hur det faktiskt är och hur det känns.

Titta på det där med att göra livet helare rikare och mer meningsfullt utifrån att sitta still med offerkofta och att tycka att livet är orättvist och att agera i dina värdens riktning. Vem vill du vara? Hur vill du leva?

Lev så.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.