Okategoriserade

Undvikande eller accepterande

Vad är det som gör att vi hamnar i missbruk? I kriminalitet? I risiga liv som vi inte bett om, fruktat, men ändå inte kunnat undvika?

Vad är det som gör att somliga av oss sviks på löpande band och allt grövre medan andra lever sina skyddade liv inom ramarna och aldrig skakas i grunden?

Vi flyr in i olika saker. Flyr från det som skrämmer eller gör ont.

Vi flyr mot det vi känner till. Mot de vi präglats av. Vi flyr mot det som skapat nyfikenhet. Vi flyr mot det som lockar.

Vi flyr.

Från det som skaver. Eller smärtar fruktansvärt.

Vi undviker det genom att trösta oss. Eller uppenbart straffa oss. Vi hamnar på olika platser.

I en trygghetsgrotta av så höga murar att inget ont förmår ta sig in, eller i en utsatthet där inga skydd ens låtit sig tänkas på.

Vi känner att inget spelar någon roll, vi tänker att vi inte kan älska, vi känner att ingen kommer att älska oss, vi tänker att vägen mot något bättre inte är för oss. Vi provar och vi förlorar. Gång på gång.

Så kommer någon och gafflar om acceptans.

– DET ÄR INTE SÅ ENKELT!

Men det sa ingen att det var.

Det är kanske en viktig pusselbit. Föreställningen om att något är enkelt. Att livet ska vara enkelt.

Det är enkelt också. Men livet är i grunden väldigt svårt. Tusen val skall göras, lika många beslut skall tas. Och vad fick du med dig? Allt är ditt ansvar samtidigt som det enda du vill är att lägga det på någon annan.

Som terapeut sysslar man inte med att straffa människor. Det bara känns så för klienterna ibland. Eftersom  alla tänker att det borde finnas någon slags rättvisa. Men det gör det ju så klart inte. Livet är mer komplicerat än så.

Har ingen älskat oss tror vi inte att vi kan älskas. Framför allt inte oss själva. Jag tror inte det är nödvändigt. Jag tror mer på respekt. Att vi skall respektera oss själva. Det är en tydligare hållning med tydliga vinster. Hur lever jag bäst min dag med respekt till mig själv? Vilka val gör jag av respekt till mig själv?

När du reagerar med starka känslor, på det jag skriver eller någon annan säger. Fråga dig själv vad det är som hotar.

Det är en utvecklande fråga, för att om du vågar känna efter och på djupet förstå det så ser du direkt vad du behöver göra.

Är till exempel alla hjärtans dag “den värsta dagen på året” så fråga dig vad det är som hotar.

Stanna inte vid – Kommersialiserat skit!

Fortsätt inåt. Till barnet i dig. Vad är det som skrämmer? Eller får hen att gråta? Att känna en sån smärta att hen måste bygga stålmurar kring sig? Vad är det hen måste försvara? Vad längtar hen? Egentligen?

Ingen människa med ett hjärta har något emot kärlek. Men den som inte får den kärlek den önskar, eller inte förmår visa den eller lever i ensamhet kan uppleva en dag som alla hjärtans dag som provocerande. Upprivande. Sorgsen.

Ett exempel taget ur tiden. I går var det alla hjärtans dag. Jag undvek sociala medier. Jag blir till slut så grön av avundsjuka att jag blir oklädsam. Jag döljer inte det. Det är mänskligt att sörja bristen på livskamrat, att längta någon. Längta något.

Kärlek är svårt när man är sviken. När man fått lära sig att man var den som kunde luras och svikas. Det finns tunga sorger som hindrar nyfikenhet att väckas. Svek skapar rädsla. Se där. En rad känslor och föreställningar.

Jag vet att jag aldrig kommer att möta en ny kärlek så länge jag är rädd. Så länge jag låter resultatet av en (1) relation styra resten av mitt liv. Det är ju så vi gör.

– Jag vill aldrig mer ha så ont. Jag kommer inte att utsätta mig för att bli så sviken igen. Så lurad.

Men.

Hur skall en människas liv bli så helt rikt och meningsfullt som möjligt? Vi vill ju ha det så.

Det blir inget helt liv av att vara rädd för att älskas. Rädd för att svikas. Det hör till livet. Smärtan hör till.

Jag har ett hjärta. Jag vill älska. Jag betalar priset för det. Genom att riskera att falla igen.

Vi måste tänka så för att skapa våra så hela rika och meningsfulla liv som möjligt. För att inte fastna i rädsla för att det skall göra ont.

Livet gör ju ont ibland. Till och med ganska ofta. Men minns kärleken. Minns befrielsen. Minns lyckan i att vara älskad. Att älska. Minns det levande i dig som en gång fått dig att lyfta. Minns glädjen. Allt det andra.

Det som finns där, om vi vill och vågar, när vi accepterar att livet kostar.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.