Följ ditt hjärta säger vi, skriver vi, råder vi varandra utan en aning om vart det leder.
Följ ditt hjärta, som om det skulle vandra rätt bara för att det fick älska som det ville.
Följ ditt hjärta, som om lyckan bodde där bortom stegen och ingen hjärnhalva alls behövdes för att skapa en relation som är hållbar. Fruktbar. Möjlig ens. Men vad skall man i stället säga?
Som den stora romantiker jag är så har jag inget bra svar på den frågan. Jag älskar att leva i föreställningen om att kärleken vinner över allt och att om man bara vågar följa sitt hjärta, som om mod hade något med saken att göra, så blir allt bra.
Det blir det ju inte. Det är mycket riktigt bara en föreställning. Och. Är det ens mod som behövs för att kärleken skall skimra som sol i snökristaller?
Jag kan knappt fatta att jag författar detta. Jag, som alltid vägrat ge upp kärleken. Eller? Skild två gånger har jag ju faktiskt inte gjort annat än att ge upp kärleken. Låtit det kosta. Ett högt pris känslomässigt, tankemässigt, fysiskt och ekonomiskt. Jag har under det senaste året betalat i alla dessa valutor.
Slagen till marken har jag ändå ropat högt om att kärleken övervinner allt. Det gjorde den ju bevisligen inte. Vad betyder det för mig, att kärleken övervinner allt? Varför säger jag de orden när den bevisligen inte gjort det?
Jag tänker att… mina öden, min verklighet, mina misstag och min skuld inte är världsledande i den här frågan. Det är både min brist och min räddning. Jag åker rätt in i väggen men jag blir inte bitter. Trött blir jag. Men jag repar mig. För att?
Jag tror på att följa mitt hjärta? Vart ledde det mig när jag gjorde det? Gjorde jag alls det?
Vad är kärlek måste jag fråga mig. Vad är min bild av kärleken. Hur är den möjlig för mig? Ni hör. Det blir ju supertråkigt. Eller alldeles rätt, men det är jag möjligen för dum för att fatta. Eller otålig. Eller både för dum och otålig, vilket är en förfärlig kombination.
Somliga har menat det vid skilda tillfällen. Men. Är jag det? Jag tror ju inte det. Den jag möter, möter jag. Det finns tusen vägar mellan människor, en del är otroligt komplicerade, andra väldigt enkla. Den enkelheten beror på mig och den som vägen leder till. Inte mina vänner och den av mitt hjärta är fyllt.
Hur vet man att man hel kommer fram? Att vägen inte kröker och komplicerar sig? Det kan vara nog svårt att förstå.
Det finns inga garantier. Inga sanningar.
Mer än att ställa sig med hjärtat i handen inte sällan betyder att man förblöder, men att aldrig offra en enda bit av sig själv visserligen är att hålla sig intakt men vad är det värt? Hur pulserar blodet i ett tomt hjärta? Hur får det fart? Om det är där kärleken bor?
Följ ditt hjärta. Det handlar inte om mod. Det handlar om tro.
Och att förblöda då och då.