Det enda jag bär

Jag vill bära min historia som en krona på mitt huvud. Mina sår som medaljer. Jag har tänkt dessa tankar fler gånger än jag kan räkna. Utan att riktigt reflektera över det motsatta. Jag tror jag tänkt att allt varit förgäves om jag inte omfamnat det. Men vad är det för tanke egentligen, att ingenting får vara förgäves? Livet är ingen vinstmaskin där vi vinner oförtrutet, snarare en väg längs förluster. Problem är naturligt, lösningar vår stora utmaning. Allt vi har är oss själva på en ensam väg, oavsett mängd människor omkring oss. Är det något att varsamt lyfta i varje steg genom livet? Vår vägran att låta dagar ha varit fullständigt bortkastade, att låta val ha varit förödande, stunder i livet orättvisa och en själv endast en dumstrut ifrån total idioti.

Det liv som levts finns i oss, men är det viktigt att hela tiden manifestera? Jag tror inte längre det. Jag tänker att de värden vi bär är vår största hjälp att skapa ett jag och ett liv. Men bara utan att ständigt vindla bort i ett då och utan en oro för en framtid. Bara här och nu kan vi låta våra värden styra.

Vem jag vill vara behöver inte speglas i min barndom eller ungdom, mitt första äktenskap eller andra. Jag är fri att låta viljan och lusten landa i en glad, sann och modig version av mig själv. I ett liv fritt från ständigt vemod över ständig längtan till på en annan plats.

Jag hinner inte dit om jag skall reflektera över hur rädd jag varit och kanske är. Om jag skall reflektera över hur sorg tagit över mitt liv. Här och nu finns inte det utrymmet, i bilder från förr suddas mina värden ut. I spåren av alla känslor som får vandra fritt i mitt medvetande växer undvikandebeteenden vilt. Trösten blir mitt fokus, mitt fokus blir till flykt och flykt är tungt.

Den är inte lätt att undvika, inget håller oss i mörker så hårt som känslan av att vi inte är värda ljus. Det kan kännas omöjligt att beivra känslan av sorg, eftersom trösten ligger latent i oss, berättar för oss att vi har empati. Vi väljer därför oftast ett virrande varr av känsla, undvikande och förhållning allt medan acceptansen ödmjukt väntar på att ta oss ut i gryningen. Mot ett annat ljus, ett annat liv.

Ett liv där känslor accepteras som något som kommer och går, inte som något som får styra våra liv. Den acceptansen ger mig frihet att forma mitt liv efter mina värden, vilket ger det mening, gör det helt och rikt. Jag är inte längre drottning i ett kungarike av sorg, jag har hängt av mig min krona och mina medaljer.

Jag låter insikten om acceptans vara det enda jag bär.